Hatten av för Nashville
New York, Boston och Chicagomaraton i all ära, men är det en maraton du ska springa i USA så är det Nashville Country Music maraton. Ta det från någon som varit anmäld till både New York och Chicago…
Jag bodde under en period i Atlanta, Georgia, vilket är ungefär fyra timmars billfärd till countrymusikens Mecka. Innan jag sprang i Nashville hade jag aldrig varit där. Det hindrade mig dock inte från att ha några rätt starka fördomar om staden. Fördomar som visade sig vara just det, fördomar. Ganska exakt 38 timmar och 14 minuter innan startskottet så landade två vänner till mig från Sverige på Atlanta flygplats. Jag välkomnade dem med tre nyinköpta hattar i handen. Man ska ta seden dit man kommer har jag lärt mig som liten och (resonerade jag) har man inte hatt i själva hjärtat av countryland så blir man i bästa fall utskrattad, i sämsta fall svårt misshandlad. Lite som att gå ut på Stureplan utan en dryg, otrevlig uppsyn och ett rejält bakåtslickat hår.
Två dagar senare stod jag och Gunnar på startlinjen i Nashville. Vän nr två, Mango, hade vi placerat ut i hatt längs banan med huvudsyfte att bidra med glada tillrop. Det är något visst med att stå på startlinjen till ett maraton. Luften är på något sätt fylld av den samlade förväntansfyllda atmosfären från alla tusentals löpare. Och är det något amerikanerna är bra på så är det just att bygga upp en hög och förväntansfull stämning. Med bara någon minut kvar så startar bandet att spela den amerikanska nationalsången. Lite patetiskt kanske, men jag måste erkänna att jag rycks med, högerhanden dras lite mot hjärtat. ”Land of the free and the home of the brave”, det är magiskt. Då bestämmer sig Gunnar för att han måste utföra sina behov en sista gång och hoppar snabbt in i närmsta buske för att ”pudra näsan”. Att döma av blickarna från folk runt omkring så är det en inte helt accepterad aktivitet att utföra mitt under nationalsången.
Själva loppet utgår från centrum och likt en blomma med tre blad så gör man tre olika rundor ut från staden och återkommer således in till centrum igen efter varje avslutad delrunda. Den första delen går genom gröna områden och vackra bostadskvarter. Överallt står folk och applåderar och med jämna mellanrum står det ett band och spelar country. Denna del av loppet är fantastisk vilket säkerligen också delvis beror på att kroppen fortfarande känns pigg. Den andra delen är tyngre och tråkigare, passerar genom några industriområden och det är mindre folk längs vägen. Sista bladet på blomman är dock vackert. Nu går rundan genom parker, förbi en golfbana och avslutar inne i centrum. Mycket folk och mycket country. Hörde en story på kvällen om en löpare som blivit träffad av en golfboll och fick bryta med bara några kilometer kvar. Det ska dock tilläggas att jag fick den berättad för mig av en rätt berusad skrävlande amerikan, så det kan vara värt att reflektera lite över källan innan man tar denna berättelse för absolut sann.
Gunnar slog personligt rekord och gick för första gången under tre timmar på en maraton. Mango bar för första gången hatt i över fyra timmar i sträck. Det var egentligen bara jag som hade en lite sämre dag och sprang in på modesta tre timmar och fyrtiosju minuter. Men det gjorde inget, absolut inget, det var en fantastisk dag.
På kvällen när vi gick ut för att dansa squaredance och fira den lyckade dagen på stadens alla country barer så gjorde vi det givetvis med hattarna stolt på huvudet. Till min stora överraskning så var vi i princip helt ensamma om att bära hatt. Hur är detta möjligt i Nashville? Vart är världen på väg undrar man, snart får man väl tom. ett vänligt leende på Stureplan.
|
|
